sarasblick
 

 

sara, vem?

 

 

 

 
1457295021796.jpeg
 
 
img_2448s_5480c81addf2b31a3203a4fb.jpg

“Minns du den där resan runt Europa? När du gick konstant klädd i harembyxor, vi föråt oss på tonfiskröra för det var den billigaste rätten vi kunde komma på och den där kvällen i Paris. Minns du? När vi åt pizza på en jätteliten fransk pizzeria och sedan var tvungna att stanna och hångla i varje gatuhörn efteråt. Minns du Bohinj? Cykelturen över ängarna, bergen, forsarna och med solnedgången smekandes över våra kinder. Minns du morgonen på vandrarhemmet med de gula väggarna? När vi låg med öppet fönster och med morgonsolen dansandes över våra nakna och intrasslade kroppar och lyssnade på fåglarna utanför. Minns du? Hur du friade i en park som uttalas ”KUKENhof” utanför Amsterdam i träningstights. Hur vi åt microuppvärmda pannkakor den kvällen och inte ens fick sova i samma rum när vi upptäckte att vi råkat boka ett hostel med skilda sovrum för killar/tjejer. Så typiskt oss. Aldrig för tillgjort. Det känns sällan på riktigt då ändå. Det var för prick fyra år sen idag. Och nu sitter jag på en toalett och skiter i Flen. Du är hemma och vaggar vårt barn till sömns. Det är så jävla konstigt med livets olika skiftande epoker. Det är dessutom så himla underligt att välja någon att dela sitt liv med. Att stanna med någon länge, länge. Att hångla i gatuhörn i Paris en period i livet för att sedan sitta bredvid varandra vid en sandlåda och hejda vårt barn från att äta sand och försöka orka se varandra då å då. Underligt å... fint. Vi är fortfarande såna newbies i denna nya del av livet. Men det är okej. Vi lär oss. Jag har spenderat tio år med dig. Å jag har lärt mig att epoker kommer och går men att du å jag alltid består. I allt vårt icke-flashiga otillgjorda härj som är vårt liv. Älskar den här bilden på dig. Du var så jävla lycklig den kvällen, minns jag. Och jag var så förbannat jävla kär i dig. Det är jag nu med. Bara lite, lite tröttare. Puss Alex. Tänk att jag fick dig. Och att vi förlovade oss i kuk-parken för fyra år sen idag.

Älskar dig.

- Sara”


Jag tycker om att berätta berättelser. För att det är dom jag tror på, dom min sökan hos andra handlar om. För att jag själv bär inte bara en utan flera berättelser. Berättelser om glädjen, kämpet å sorgen. Om hulkgråten, asflabbet och starkskörheten. Jag bär berättelsen som den ovan, den om att välja någon och leva ihop. Jag bär berättelsen som någons dotter, fru, mamma, syster och vän. Precis som du också gör. Jag är lite som du, du är lite som jag. Människa med oändliga av berättelser och det finns inget jag tror på mer än det.
Våra berättelser.

Ja. Det låter förjävla ostigt. So sue me.

Men såhär.

Jag skiter fullständigt fan i bröllopsbranschen. Om detaljer, show-offs eller vackra blida poser. Jag bryr mig om det som känns. Om fångade stunder av allt det där darriga, lyckliga, sköra, starka, humoristiska och sorgsna. Som är livet som vi lever det och därmed någonting för alltid värt att fånga, att minnas. Där har du mig. I den eviga strävan och längtan efter att fånga något som känns, långt jävla ner i maggropen och in i hjärtat och som ska få kännas sant gentemot just den vars berättelse det handlar om.

Foto 2019-02-27 21 49 14.jpg

IMG_8259-2.JPG
 

Så! Det är jag som är Sara. Med håret ständigt i en hårpung, ett oövervinneligt kaffesug och med förkärlek för rödmålade läppar. Jag bor i Stockholm tillsammans med min skäggiga man med mjuka skomakarhänder och vår ettåring. Jag äger fler färgglada byxor än jeans, tycker om bryggkaffe med (nästan) pinsamt mycket mjölk i, Stevie Wonders ljuva stämma och skrattrynkor. Mitt hjärta blir jävligt lycklig när jag får skapa utan ramar, när jag bjuds in till att få en inblick i andras liv och när ljuset är magiskt. Det plus min sons kluckande skratt, lukten av sommarregn och när solen når in i vårt sovrum om morgonen. Har visserligen att äta falukorv och makaroner med sked som guilty pleasure men är annars en rätt ok person. Lovar. There ya go. En snabbis om mig. Hoppas vi hörs. Då kan jag visa mitt enda partytrick. Att vifta på tuttarna stillasittande. True story. Kram!