En (skit)kall onsdag några dagar efter jul traskade jag med stelfrusna tår och rosiga kinder vilsen omkring i Stockholm i jakt på att försöka hitta rätt lägenhetshus. Tillslut, när jag hittat rätt, plingade jag på en dörr och välkomnades in i värmen av Marcus, Anja och Lily. En nybliven trio jag snabbt blev stormförtjust i. Inte minst för Marcus och Anjas direkt så självklara värme och skönt prestigelösa sätt utan också för att det fanns en liten en med väldigt pussgoa kinder, perfekta yttepyttesmå naglar och vackra nyfikna ögon. Jag skulle dessutom få lyxen att hänga med dem i dryga två timmar för att fotografera dem. 

Denna trio var faktiskt min allra första trio att få fota. Min första bebisfotografering. Och jag är med handen på hjärtat så glad över att det var just dom. För det vart lugnt, tryggt och avslappnat. Jag fick fullt förtroende och utrymme för att testa. Så otroligt tacksamt och exakt sådär som jag önskar. Det blir ofta bäst då, tycker jag. Min stora övertygelse gällande foto blir bara starkare och starkare för varje ny grej jag ger mig in på - det behövs ingen rekvisita, inga blixtar eller uppriggade studios. Det räcker med att få fånga den där stolta blicken på sitt barn, det räcker med att få fånga den där lilla lilla hårtofsen som snart är ett minne blott, det räcker med att få fånga den där sömniga gäspen, den där ömma klappen eller det där leendet. Det räcker med det som är. Det är till och med som allra finast då. 

Så, här är dom. Jordens finaste trio. Grattis till er Lily, Marcus & Anja. Ni är fantastiska alla tre.