Jag tror att många fotograferar skulle skriva under på att om det är något som är snäppet mer nervöst att fota främlingar så är det faktiskt att fotografera någon en står nära och känner väl. Kanske låter ologiskt men så är det i alla fall för mig. Framförallt känns det lite nervöst över att faktiskt våga visa ens "fotografjag" för någon som står mig nära. Så när min blivande svärmor och hennes sambo undrade ifall jag kunde fotografera deras bröllop i somras tjöt jag ut ett ringande “JA!” men vart i smyg lite nervös. Nu skulle jag liksom få min blivande svärmor och hennes sambo att våga hångla järnet framför mig som de normalt kanske inte direkt gör. Men, no worries needed visade det sig. Jag tjöt “kyss varandra!” stup i kvarten - de kysstes stup i kvarten, jag gav de övningar om att smeka varandra ömt - de smektes (det lät visst snuskigare än det är, lovar - är ingen snusktant) och när jag försiktigt dirigerade dem lite hit och lite dit lydde de och fnittrade mest som två förälskade och pirriga tonåringar. 

Dagen? Det var fnissigt å det var pirrigt. Det var ett vackert vigseltal (prästen hade köpt ett vattenpass eftersom att brudparet länge jobbade ihop i en bygghandel och så pratade han om balans), det var rörda tårar stup i kvarten, sång, svårt att få på ringarna, skratt, riskastning, mingel, god mat, fotboll i kostym, tårdrypande tal, cupcakes to die for och mitt i allt som en stor osynlig smekning genom hela dagen - kärlek genom allt. Det vart, som kanske anat, fantastiskt. 

Jag var ju givetvis även gäst under detta bröllop men lyckades visst klicka hem ett antal hundra bilder ändå. Jag brukar alltid få lite skäll av andra fotografer att inte ladda upp så många bilder men what can I say, jag fattar väl helt enkelt inte grejen med "kill your darlings". Så är ni redo? Tryck på Play här nedan och börjar njuta av Lotta & Peos fina bröllop.