Jag minns fortfarande första intrycket jag fick av Karin och Johan. Jag satt i vårt kök, ringde upp (en timme för sent å allt) och mötte två empatiska och härliga typer på andra sidan luren. När jag la på skrek jag i ren iver till min man i vardagsrummet att "ååh, hoppas dom bokar, för det där kändes så him-e-la bra!". Och lyllo mig. Någon dag senare damp mejlet ner. Dom valde mig. 

Å några månader senare så kom den där soliga och blåsiga junidagen. Johan och Karins bröllop. Två varma, kloka människor med skinn på näsan och hjärtana på rätt plats som skulle bli fru och man. Det var idylliska vyer, peppande genuina vänner, gungande jazz, smältande-håll-käften-god mat, mjuka kramar, kärleksfulla blickar till höger och vänster, huvud som kastades bak i asflabb konstant, rörda tårar som torkades upp med näsdukar, helt j*vla fantastiska tal, överraskningar bestående av fireballs och viftande armar upp i luften på ett dansgolv. 

Och så var det kärleken mellan Karin och Johan. Stabil och passionerad på samma gång. Jag vet att det låter klyschigt, men det är så fint och hoppfullt att se kärleken samlad i ett och samma rum sådär. 

Slå på play här nedan och hamna rätt stämning och scrolla sedan ner. Här är deras berättelse.