Good enough:andet

Det är som lite för mycket. Som så för många utav oss. Jag blir så akut less på att ens skriva den meningen. Ens berätta det. För hur många gånger ska vi egentligen yttra det? Tar vi det ens på allvar? Eller kör vi bara på ändå? Häh. Det är i vare fall det. För mycket alltså. En hyfsat stor bit av mitt företag som jag hade outsourcat denna säsong med tanke på ankomst av lilleman visade sig bli pannkaka vilket lett till dubbelt med jobb på tredubbelt så kort tid. Så nu är det mycket helt enkelt samtidigt som jag också är rätt mör efter en intensiv bröllopssäsong. Jag blir liksom så nästan efter varje säsong. Liksom lite skör. Utpumpad. Intrycksmatt. Jag ger så jävla mycket. Svettas som en idiot med hårpungen hängandes i nacken på varje bröllop för varenda cell i min kropp är så på. Vill göra mitt yttersta. Och det är liksom inget säljsnack, utan ja, sant helt enkelt

Förra veckan var jag på en stor konferens i två hela dagar för bröllopsfotografer. Jag var nog egentligen lite för matt för det också men det var fint och inspirerande på sina håll. Framförallt stärkande för att jag kände att jag gör exakt det jag tror på i mitt företag och att jag vågar det alltmer, hela tiden. Fint ändå, att faktiskt få känna så. Gör mig stolt. 

002-storyboard.jpg

Men så är livet också här just nu. I gula halsdukar, smutsigt hår och soliga höstdagar. Jag känner mig rätt konstant otillräcklig som mamma (och fru, dotter, syster, vän, the list goes on) just nu men försöker samtidigt vara förlåtande mot mig själv. This too shall pass och jag jobbar som en iller om nätterna för att snart snart snart kunna vinka bröllopssäsongen adjöken för denna gång. Eller nåja, det som brinner allra mest i vare fall. Klar blir man tydligen aldrig, sägs det ju. Övar mig intensivt på att detta blir "good enough". 

001-storyboard.jpg

Men en promenad om dagen försöker jag hålla. I mina outstanding outfits som vanligt...Eh. Mest för att rensa lungorna, hjärnan och få perspektiv. Och för att se Noah prata med löven. Min i särklass största hobby just nu. Gu' han är go. Ler, skrattar och pratar konstant. Han är sin pappa upp i dagen men när han brassar upp i sina leenden, då, då är det ingen tvekan om att han är mitt barn. Det delar vi nämligen. Smajlet.

Och nä, det här blogginlägget blir nog inte intressantare än så här. Det hinner och orkar jag nämligen inte just nu. Men. Det blir good enough.