Helena & Julles Bröllop

Jag vet knappt vad jag ska börja när det kommer till Helena och Julius. Att I fucking adore dom kanske? Jag tror på fullt allvar aldrig jag fått ett lika fantastiskt mejl som det jag fick av Helena när de frågade om mig som bröllopsfotograf. Det var så satans välskrivet och så roligt att jag skrattade flera gånger. Och samtidigt, i allt det där roliga, fanns också allvaret och en nypa oro över att b.la. våga ställa till med bröllop. Känsloskiftningarna. Dom jag själv tycker om att tillåtas få ha. Att här i samma rum får både fin - och fulkänslor vara. Helena och Julle är av samma sort och jag tycker det är så förlösande. När vi tillåts fira kärleken med pompa ståt men också tillåts vara rädda/oroliga/sorgsna/eller annan valfri känsla. 

Men dom vågade. Mer än någon annan jag nånsin förut fått vittna, så vågade dom fullt ut. Främst för att de bjöd in för att fira sin kärlek de fått kämpa för. Men också för att de dessutom vågade vara sig själva i det. För ingen annan dukar nämligen bordet med Ahlgrens bilar, ingen annan blåser upp hundrasjuttioelva heliumballonger i färgglada färger, ingen annan bär upp en ROSA kostym (!!) eller tyllkjol lika väl som Helena och Julle. Det är svårt att inte stå och ba' beundra dom. Tro mig. 

Helena och Julle gifte sig under kanske Varbergs regnigaste sommardag att jag var blöt ända inpå trosorna när jag väl åkte hem 16 timmar senare. Men allt - ALLT - var så himla fint, vackert och känslosamt ändå. Såklart. För det var alltifrån asflabb till tårar, från tal som hyllade livet till att tända ljus för en pappa som fattas, från svingod mat till svinvackra vyer, från innerliga kramar till peppig dans osv osv i all oändlighet. 

You get it. Det var en sjujävla dag.

Här är bitar utav Helena och Julles berättelse: