Både ock.

Det är oktober. Jag är snorig, trött om kvällarna och tycker det är genuint rätt kämpigt med mörkret. Så jag gräver fram D-vitaminerna, lastar upp apelsiner i pyramidliknande form i fruktskålen och försöker orka mig ut på en promenad i dagsljus varje dag. Att bo i Sverige, va. Fantastiskt och trist.

Går på en av de där promenaderna och får plötsliga denna vy. En stig omringad av mörk skog ut mot en skogsglänta med ett självlysande träd. Det får mig att delvis fundera på hur mycket jag ska skriva om livets både ock här inne. Om både fin och fulkänslorna. Om det är liksom smart att visa för eventuella kunder. För jag klickar in mig på så många andra bröllopsfotografer, livsstilsbloggar och instagramkonton och möts av så många finkänslor uppradade i perfekta kollage att jag ibland blir akut dödsmatt. För det är som att jag ibland känner mig totalt utsvulten. Törstig efter något annat. Kanske igenkänning. Igenkänning i att någon annan också är människa. Hallå, hej, en människa anropar - finns det någon annan? 

Så, jag funderar över vem jag är. Och för den som nånsin mött mig en lite längre stund, så vet de nog om att jag inte är så rädd för det där både ocket. Jag tycker inte det är så farligt att dela. Om både det fina och det fula. Om det som gör en lycklig och om det som gör en livrädd. Jag gillar att visa finsidorna men bjuder gärna in till att också prata om hörnen i ens liv som är lite mer...skitiga. För jag menar, det är ju livet. Låt oss dela det. Se att ah, fan vad skönt, du är som jag, jag är som du. Lika olika. 

Så många gånger har jag även sett just den delen, både ocket, på bröllopsdagar. Den som bröllopstidningar gastar ut är "the best fucking day of your life". Och det är det visserligen. Det tror jag alla brudpar vars bröllop jag fotograferat skriver under på. Men. Det är också känsligt. På både vackra sätt men också lite jobbigare sätt. För ibland har man glidit ifrån sin syster. Ibland har en bästa vän tappat greppat lite. Ibland har en förälder egentligen inte varit så närvarande under ens liv. Ibland tycker ens farmor inte att man ska gifta sig med den man gifter sig med. Ibland har familjer splittrats av krig och inte setts på flera år. 

Ja, ni vet. Det är känsligt. Vi är ju alla människor. Har våra både ock. Ändå samlas alla för just ens skull den dagen. Och varenda gång har jag stått bakom kameran och sett hur den där systern med darriga händer håller ett tal om att försöka igen och om villkorslös kärlek. Hur bästa vännen ansträngt sig och klätt på sig det finaste hen äger. Hur den där föräldern håller kvar sitt barn i sin mest innerliga kram lite extra länge. Hur den där farmorn dansar mest av alla i ära för brudparet. Eller hur en splittrad familj av krig efter flera år återigen får träffas och fira skiten ur ett älskat brudpar tillsammans. 

Jag menar. Det är livet. Även på bröllopsdagar. Både ocket. Och för en dag, kan det som förut kanske har skavt få försonas en liten, liten bit. Fan det är så satans fint. Finare än all jävla dekoration i världen. Därför fotograferar jag. För att se mer än bara ett perfekt kombinerat fotografi. Gör mitt yttersta för att ge tillbaka bilder som påminner om den kärleken, försoningen och alla de hundratals fantastiska ögonblicken däremellan.  

Så både ocket, hörni. Let us do it. More.