Om en grön stol.

Det är en regnig söndag här i Stockholm. Jag går runt i blåa byxor, röd klänning och senapsgul tjocktröja med fötterna instoppade i bruna tofflor. Kanske inte min mest modemedvetna utstyrsel, nä. Men jag orkar inte riktigt bry mig. För idag får jag bara finnas ändå. Sitta i den gröna stolen, lyssna på jazz ur högtalaren, regnet mot fönstret och kaffekokarens puttrande bredvid mig. Spana ut på de färgstarka och skiftande trädtopparna utanför köksfönstret. Tända ljus, sortera bilder in i rätt mappar och svara på mejl som legat några dagar för länge i mejlkorgen. Bläddra bland några sidor i kurslitteraturen.

Vi flyttade hit föresten i tisdags. Till ny lägenhet. Vårt allra förstahandskontrakt. Jag vet inte om en kan förstå en sådan innerlig lycka om en inte själv försökt hitta bostad i Stockholm. Den är i alla fall enorm, I'm tellin' you. Jag minns i våras när jag fick mejlet. Jag stod i trosor och frisläppta boobs i lägenheten, ringde direkt upp Alex och skrek "VI FICK DEN, ALLTSÅ HERREGUUU VI FICK DEN?!!" ivrigt springandes med fladdrande bröst blottandes för grannarna överallt i lägenheten till Alexs förvirrande "va, vad fick vi?". Och nu är vi äntligen inflyttade. Jag älskar den redan.

Och nu är det här numera min plats i köket. I den gröna stolen jag fyndade på loppis för flera månader sedan och sedan mest fått agera avlastningsplats i något bortprioriterat hörn i vår förra lägenhet. Men nu har det tillslut funnit sin rätta plats. Och kanske även jag. Här i ett hem jag äntligen får klä i de färger jag vill, spika upp foton, konst och ord där jag känner för det och där jag kan landa. Liksom på riktigt landa i att jag får vara här. Hur länge jag vill. Det gör något med människan när vi vet att vi får stanna. Att vi får landa och känna tillhörighet och trygghet. I flera år tyckte jag målet var att alltid vara på resande fot, att flyga. Jag tyckte ordet "landa" lät som det tråkigaste en kunde göra. Jag fick en käftsmäll när jag under min senare tonår led av en flerårig depression som gjorde att jag inte kunde flyga. Men jag hade det som mål hela tiden. Flyga. Flyga. Flyga. Tills jag insåg, flera år senare, att för att jag ska kunna flyga och njuta av det? Ja, då måste jag först vara landad. Jag bär fortfarande den insikten nära mig själv. 

Och här i min gröna stol omringad av färg, form och liv får jag nu alltså landa ännu lite mer. Så jag kan flyga, upptäcka och leva lite till. Jäklar sån ynnest.

Så nu ska denna ljumma nyponsoppa slurpas vidare på och jag ska fortsätta denna söndag med att jobba med det som exempelvis har varit men framförallt fortfarande ÄR en stor flygtur - mitt fotograferande och företagande. Hujeda mig, vilken resa det är. Dessutom vet jag redan nu att en annan stor resa snart väntar mig också. Men den får ni veta mer om senare. Så glad att jag mellan flygturer och resor får landa här, i en grön stol.