Malin & Andreas Bröllop

Jag minns fortfarande Malins första mejl. Om drömmen att få gifta sig på hennes släktgård uppe i Lima, Sälen. Om hunden Elsa och om att vara smågodisfantaster. Jag tänkte "jävlar, det här bröllopet vill jag få vara med på". Så. Jag fuckade upp. Nygravid som jag var slog jag rekord i att vara disträ och var dessutom kroniskt skittrött med en släng av illamående. Jag missade därför vår första fika när jag insåg fem (!) minuter innan att jag inte alls stod på Götgatan med borstade gaddar och kläder på utan låg i sängen som en urvriden trasa av illamående i bara trosor 30 minuter utanför stan. Paniken. Så vi träffades några dagar senare. Jag tyckte visserligen det klicka men skulle sedan efteråt skicka en offert så jag skrev glatt med stor tjusig text högst i offerten "MATILDA & ANDREAS" varpå Malin försiktigt svarar "jag heter föresten Malin, inte Matilda". Ehh-he. På det var jag ju såklart även tvungen att berätta (läs: snabbt haspla ur mig totalt okontrollerat) att "jag ja, jo, jag väntar ju barn också lagom till sommaren men iiiingen fara, jag bröstpumpar bara, jag tänkte döpa den till bröstpumpen-Berra, ha ha, så, mm, jo, nä nä, nooo worries, I got it". Ah. Ni fattar. Inte det snyggaste första, andra eller ens tredje intrycket jag gjort i mitt liv. Men se på fan - idioterna bokade ändå. Haha, nä, skoja. Jag trodde dock på fullt allvar faktiskt aldrig att jag skulle bli deras bröllopsfotograf av ovan anledningar. Men det vart jag. Är med handen på hjärtat så jävla glad och hedrad över det. 

För låt oss prata lite Malin och Andreas. Vid första anblick så satans jävla snygga? Vilket är ju totalt skitytligt att ens erkänna (f’låt). Men det var det första som ocharmigt nog ändå slog mig när jag mötte upp dom på ett fik för första gången - att helskotta vad good looking. Jag tänkte alright, här har vi typiska Stockholmare. Jamen ni vet, snygga karriärister som is all ’about ytan och prestige (f'lååt igen). Men jäklar hörni. Här snackar vi förutom skitsnygga då (uppenbarligen) så långt ifrån ytliga eller stela peeps det går. Dom visade sig nämligen vara två så otroligt ödmjuka, varma och sjukt roliga människor. Båda två. Dessutom både inkännande och med den där förmågan att ta socialt ansvar, att vilja se alla att jag ärligt talat vart lite strucked. 

Och så slog ju den där drömmen in. Det vart bröllop i Lima. På släktgården. Och allt var liksom bara så jävla fint? Jag tror varenda gäst på bröllopet kan skriva under på det. Kanske för att Malin och Andreas hängt ihop sedan tonåren och för att kärlek är lika fint som svårt emellanåt och därför extra stort att faktiskt fira att man fortsätter våga den kärleken. Kanske för att vädret var strålande. Kanske för att hunden Elsa låg längst fram vid altaret som en nonchig diva. Kanske för att Malin och Andreas fick stå och snyta sig i smyg efter en rörande vigsel. Kanske för att deras vänner alla var så generösa med både att bjuda på sig själva, glädjas sig för deras skull och fenor på att festa. Kanske för att talen var genomtänkta och spexen helt jäkla outstanding. Kanske för att hela dagen i princip skiftade mellan två tillstånd; asflabb eller rörda tårar. Kanske. 

Det här bröllopet, dom här två människor, vill man helt enkelt inte missa. Här är en bit av deras berättelse.