Justfan, jag är ju bara människa

Jag vaknar klockan 11.30. Morgonyr drar jag tillslut benen ur sängen. En svag doft av ångest slår till. Sova till lunch, fan vad många förlorade timmar. Jag staplar mig ut till köket. Tre bananer ligger och tävlar i någon slags Ranelid-tävling om vem som kan bli brunast. Jag väljer ut en, mixar den med två ägg, steker bananpannkakor. Mosar varma hallon, ringlar sirap över. Slår på mjuk musik i högtalarna. Tänder sju ljus. Kokar vatten och förbereder en tekanna. 

Precis när månaden slog om till oktober hände någonting. Ett besked ramla rakt ner i knäet på mig och sedan dess har jag haft svårt att riktigt känna mig lika klar i huvudet. Förändring är så svårt ibland. Skräckinjagande och okontrollerbart. Till och med tröttsamt vissa gånger, om det sker för många förändringar på kort tid. Men så imorse, eller nåja, lunch då, slog det mig det också. Kanske jag också är rätt sliten. Kanske är det även det som spökar. Det senaste året har varit något av det mest intensiva jag varit med om. Jag har kutat som en jävla dåre med svettpärlor rinnandes ner, ja, tamejfan överallt med håret ståendes åt alla håll i ett försök att hänga med i mina egna svängar. Försökt balansera hundraelva olika idéer, utvecklingsmöjligheter och samtidigt försökt bevara tron på mig själv. Jag har varit så lycklig i det. Jag har varit så ångestfylld i det. Sådär som det är att vara en kreativt skapande människa. Man får liksom det på köpet. Som ett tröttsamt men ändå lockande ICA-erbjudande. 2 för 1. 

Dessutom lyckades jag inte bara starta upp ett företag utan också genomgå ett flertal förändringar i det så kallade *personal life*. Inte minst gifte jag mig själv i somras med den där skäggige karln jag råkar vara kär i. Det va en pretty big deal ändå. 

Och vad försöker jag egentligen säga? Ja, kanske att jag insett, återigen, att justfan, jag är ju bara människa. Till och med någon sportig marathonsnubbe med tight röv och balla solglasögon skulle inte orka kuta så här långt, så här länge. Därför, precis när höstmörkret lägger sig över ängen utanför, tillåter jag mig backa undan lite. Jag har lite rehab, antar jag. Sover till kl. 11.30 en onsdag och äter pannkakor hela dagen. Läser för första gången på ett år ut en bok. Presterar mitt allra minsta för några veckor. Öppnar inte ens mailen vissa dagar. Det finns alltid en svag doft av ångest av att inte prestera sitt högsta eller det man önskar av sig själv, men jag tillåter det för en stund. För jag har precis klarat av mitt första riktigt slitiga, underbara, överväldigande, genomtuffa och helt, helt jäkla fantastiska första (hund)år av mitt företag. Jag gjorde det bra. Nästa år gör jag det ännu bättre. Det vet jag.

Men tills dess planerar jag att göra mer av följande;

- vara ledig varenda helg flera veckor i rad. wowowowaa vilken lyx
- hångla med den där skäggiga karln jag visst gifte mig med i somras
- sitta runt ett köksbord med tända ljus, doppa bröd i olika goda röror medan allvar och asflabb friskt blandas med vänner
- baka svärmors julbröd
- göra vår nya lägenhet till någonting som tillslut ska få kännas som hemma
- läsa böcker
- sitta framför mina föräldrars nya öppna spis
- dansa mig svettig på ett darrande dansgolv
- ba' finnas. bästa jäkla återhämtningen nånsin. 

Puss hörni. Fan vad viktigt det är att våga och därför ibland kuta som en mindre idiot för det man drömmer om. Men det är också viktigt att våga stanna. För att man bara är människa - oändligt kapabel och samtidigt alltid otillräcklig. Balansen, ey. Pissigt svårt. Men, men, vi försöker, don't we? 

Nu ska jag hångla. Eller kanske läsa en till bok. Hehe.