Incomin': En junibebis

Precis i början av oktober fick jag och Alex, min man ett otroligt oväntat besked. Därför har jag ägnat den största delen av min höst åt att eh, ja, sova (tröttheten har ej varit rimlig), må illa men framförallt försöka processa detta totalt livsomvälvande omkullkastande besked. Nämligen att vi väntar barn. För jag ska vara ärlig. För oss var detta oväntat, oplanerat och därför rätt jobbigt på många sätt. Vi har ju alla våra olika bagage vi bär med oss. Och innan jag ens fortsätter; jag vet så himla väl hur så många längtar och får kämpa sig blodiga för att försöka få barn. Jag ser det både på nära håll och längre ifrån. Så detta är inget uttryck för nonchalans för andras kamp eller otacksamhet om att hipp som happ blivit med barn och tycka det är jobbigt. Snarare tvärtom. Vi är oerhört tacksamma. Men samtidigt måste vi alla få ha vår rätt till att berätta vår egna story. 

Så i början grät vi en hel del också. Hade ångest. Var rädda. Låg mest sked som två små yttepyttemänniskor och undrade ”ska vi verkligen våga det här? hur blir livet nu?”. Vi bestämde för att våga. Fullt ut och totalt skitskraja för att släppa kontrollen. Öppna upp och låta livet forsa rätt in, fast vi inte kan alla svar. Tillåta livet visa andra otippade sidor. För kanske det är livets hela grej i slutändan? Att tillåta livet styra, visa en vägar istället för tvärtom. Och ibland tänker jag "öööh, Sara, måste du vara så satans seriös, kan du inte bara visa finsidan till?". Men grejen är; 

Här är livet.

Det är läskigt och vackert. Komplicerat och okomplicerat.

Någon gång i december landade det tillslut för oss. Liksom mer på riktigt. Och sen dess har det mest handlat om längtan, iver och en ny del i hjärtats rum som försiktigt och varsamt ger plats till detta stora nya. Idag fick vi se parveln på ultraljud för första gången. Efteråt var vi rätt tagna. Nästan stumma. Å lite fnittriga. Slagna av någon slags första håll-käften-djup kärlek, som man är lika rädd som förälskad i samtidigt. För vi ska tydligen få bli föräldrar till en liten parvel vi just nu kallar för Tjorven i början av sommaren. Wow. Vilken jäkla grej, livet.