så var den här

Så var den plötsligt här. Sommaren. Träden exploderar till fluffiga bollar av grön lyser. Gräset är mjuk mot fötterna. Solen tinar upp blek hud och på Linnéas ansikte kan man börja räkna hennes fräknar igen. Precis som vid varje försommar. Jag njuter. Tar ut hörlurarna ur öronen och lyssnar på fågelkvittret istället på väg till tåget om morgonen. Springer hem ifrån jobbet för att hinna med den sista kvällssolen på balkongen. Ignorerar dammtussarna i lägenheten som automatiskt verkar bli tio gånger synligare så fort ljuset sipprar in. Men det gör inget att allt som är lite smutsigt, lite operfekt plötsligt blir tydligare när försommaren kommer. För jag har redan ätit daimstrut flera gånger om, druckit kaffe i morgonsolen, sovit med fönstret på glänt, känt lukten av varm skogsstig, plockat in sommarblomster, tjoandes kvällsbadat flera kvällar på raken och ätit lunchen ute fler gånger än inne de senaste veckorna. Det gör inget att jag inte riktigt hinner med allt jag egentligen borde hinna med, för jag är bara människa. Och ibland behöver en människa sol mot hud istället för datorskärm framför ansikte precis som att ibland behöver sinnet en kass film istället för att carpa solen utanför. Det är okej att lyssna inåt och försöka besvara så gott man förmår. Men hörni. Nu är den ändå här. Ibland rätt varm i luften, ibland lite kallare, men ändå här.

Som jag längtat.