med varm choklad i ryggsäcken

julen är över för i år och det är skönt.
för jul är både fint och svårt.

så idag vispade jag ihop varm choklad medan han bredde ostmackor i färska frallor. sedan tog vi skruttbilen ut hit. 

kysstes mjuka kyssar. höll vanthänder. lutade oss mot varandra. sa "du är fin". 

tillslut nådde vi toppen på berget. 
hittade en plats med sol och vindskydd. bredde ut filt och slöt ögonen. 
långt, långt bort från mellandagsreor eller annat som gör ont. 

vi tjuvlyssnade på barnfamiljen som hade ockuperat eldstaden bredvid. 
när mamman deklarerade att de minsann fick värma soppan över elden och skippa stormköket utbrast lillebrodern "men åh, det är inte lika kul".
då snäste den äldre brorsan gravallvarligt till "det här handlar inte om att ha kul, det här handlar om överlevnad" medan han med stor koncentration fortsatte tälja på en pinne. 
vilket fick mig och alex att dra på smilbanden och skratta försiktigt.
barn ändå va. älskarom. 

vi hällde upp den varma chokladen. sätt tätt ihop. 

njöt. 

spanade ut över detta. 

och tänk att det alltid händer någonting med en när man tillåts få vara en liten mini-pini-människa i naturen. 
när man får sippa på varm choklad med kall nästipp eller får känna frisk luft djup ner i lungorna. 
det balsamerar.
är mjukt. snällt. 

och kolla denna vy va. 

och jag känner mig lite mer landad igen. 
för hösten var jobbig.
skitjobbig till och med. 

men nu får vi ha jullov, jag och min skäggige karl. 
som någon slags avrundning på en omtumlande höst. 
det är precis det som behövs. få en chans att landa lite igen. 
testa fötterna mot marken och se att det håller. 

sen åker vi hem. 
alex lägger sin hand på mitt knä när han kör bil. 
jag känner mig kär. glad i livet.
trygg för en stund med att det som inte är löst, kommer lösas. nån gång. 

och nu ska vi laga faijtas. jag och min skäggige, snälla karl jag lyckades norpa för nio år sedan.
satan sikken ynnest.