Julia ifrån Örebro.

the hives spelas upp av spotify
bandet julia introducerade till mig när jag var fjorton.

julia från örebro.
med sina färgglada strumpbyxor, smittsamma skratt och med känslorna mer utanpå än innanför. gu' som jag kom att älska henne. 

jag träffade henne på ett konfirmationsläger. 
vi spenderade flera veckor med att irritera prästen med våra konstanta asflabb och pratade nonstop om sex, kärlek och döden. om det som är viktigt på riktigt när man är fjorton. 
jag minns att vi skippade kallsnacket ifrån första början.
fem minuter in sa hon "min pappa har cancer"
som att testa min gräns. men jag skrämdes inte.  
jag skräms så mycket mer av ytor, än djup. 
jag nickade och ställde lika raka frågor tillbaka.  
efter det var det vi. 

vi gick konstant i armkrok och var dom ända som alltid fick be om mer toalettpapper till vårt rum. hon var omöjlig att samarbeta med när vi skulle paddla, hon satt längst fram som ett blont yrväder och skrek mest "va?" när jag försökte ta kommando. så vi zickzackade oss fram över hela jävla sjön och kom sist fram. 
jag skrattade så mycket och så ofta att jag aldrig ville att det skulle ta slut. 
och lika ofta grät vi. fick hålla om. för att döden låg så satans nära och för att man redan som fjortonåring bär på ett bagage man knappt vet hur man ska lyckas kånka på. 

jag glömmer aldrig hennes stora och fascinerade ögon när jag med tafatta handillustrationer i luften och ord skulle visa henne det jag visste om hur man runkar en kille. eller hur jag la mig bakom henne i sängen och drog in henne i min famn när döden knackade på för tidigt och ryckte bort en pappa. eller hur hon målade mina läppar bossigt röda och ofta utbrast "sara, du är så himla klok". hur jag i julias spegelbild av mig själv fick känna mig som jordens vackraste och ståtligaste solros, utan skuld. 

och så en gång, något år senare, när hon hälsat på i stockholm stod vi på en tågperrong. 
precis när hennes tåg rullade in brast hon snabbt ut i ett, 
"alltså, jag vågar egentligen inte säga det här men nu säger jag det ändå - jag älskar dig" 

tillslut tar the hives-låten slut på spotify.
och vi är inte längre fjorton. inte ens tonåringar. 
vi lever på olika platser, har skilda verkligheter. 
gillar varandras bilder på instagram.
skriver ner ett ord eller två ibland. 
för jag antar att livet blir så rätt ofta.  
vi möts, vi skiljs. och kanske vi möts igen. 

men jag tänker ofta att såna som julia från örebro, borde alla någon gång i sitt liv få ha. 
som målar ens jag i färg, känslor och rött läppstift.
som vågar, fast dom egentligen inte vågar, säga att dom älskar en.