Emma & Jakobs bröllop

Jag vet att varje bröllopsfotograf hävdar att deras kunder är dom bästa kunderna men alltså, jag tycker så jävla mycket om mina brudpar. Jag blir liksom alltid lite malligt stolt efter varje bröllopssäsong för att jag känner att om det är något jag lyckas med mer än något annat i mitt företag så är det att locka dom typ av människor som jag tycker om att ha som kunder. Emma och Jakob var inget undantag. För om det är något jag generellt faller för liite lättare för än något annat är det för människor som har fötterna på jorden. Som är sådär jag vet inte vad man ska kalla det. Genuina? Varma, inbjudande och utan massa krusiduller. Jamen ni vet. Det är liksom inga spel eller fäjk-it-to-you-make-it-gräjs. Utan man bara är och får komma som man är. Sådana är Emma och Jakob. Ja, om man frågar mig då. 

Så en solig septemberdag hoppade jag ur taxin någonstans utanför Borås och steg direkt in i en villa full med vänner och familj. Någon lockade håret, en annan värmde massa minipajer till alla andra, tre andra övade i smyg sitt tal, någon letade förgäves efter ett eluttag vid en spegel, någon försökte frustrerat försöka förstå sig på hur man ångar sin klänning skrynkelfri medan två andra satt vid sjön och tog sig sin förmiddagskaffe i lugn och ro en stund. Det där familjära kaoset - jag älskar det på bröllop. Dessutom säger även det så mycket om vem Jakob och Emma är. Att det får vara sådär högt i tak, att man hjälps åt och att man är fler. Men hur återberättar man egentligen någons bröllopsdag? Framförallt till någon, t.ex. till dig som läser detta, som inte var med. Det går nog inte helt och hållet. Men såhär kanske, om man får punkta upp några stunder;

- Jakob och Emmas "first look" var så otroligt fin. När Jakob vände sig om för att se Emma var det inga amerikanska teatraliska "OMG!!" utan hans blick mjukna totalt och han tittade stillsamt in henne medan han fick ur sig ett gråtdarrigt och mjukt "men åh. hej." för att sedan ta av sig glasögonen och säga "förlåt, nu börjar jag gråta ändå"
- Tror 95% av gästerna grät under vigseln. Mig inklusive. 
- Överraskningsdansen ut från vigseln. Upplevs bäst i verkligheten men såhär: jävlar vilket svung & vilken rumptwist this couple got, säger ja ba.
- När dörrarna öppnades efter vigseln och alla, på riktigt, went locko. 
- Solnedgången. Sket ner mig av hur vackert det & dom var. 
- Talen. Om snällhet som viktigaste egenskap eller om att ha en kärlek som är på riktigt. 

Men kanske det viktigaste att berätta från denna dag är detta när jag tänker efter - Jakobs ord på ett brev till Emma.

"Att få komma hem till dig och dela våra bragder, våra misstag och vår dag. Att få dela livet med dig. Du är min bästa vän i livet. För alltid". 

Denna dag gifte sig två bästa vänner. Och jag vet nästan inget finare än den sortens kärlek.

Här är en bit utav Emma och Jakobs berättelse.