En ny tid.

Så är det plötsligt höst. Sådär som man säger vareviga år. Sommaren tickade på i samma takt som mitt hjärta expanderat för alla nya känslor livet presenterat. Jag har samlat myggbett på brunbrända ben, Noah på alltfler dubbelhakor och jag har ätit rabarberkladdkaka fler gånger än vad som nog anses vara rimligt. Men ingenting med denna sommar har varit rimlig. Kärleken har varit (och är) för stor, starkskörheten för darrig och livet för vackert och för klurigt på en och samma gång. Och snart är september redan över. Jag har fotograferat fem bröllop. Varit nere i Varberg, uppe i Sälen och lite däremellan. Balanserat mellan mamahood och frilanslivet. En balansgång som vissa stunder känts fjäderlätt och andra gånger mest som en (svinstor) påse bajs. Nu har jag tre bröllop kvar framför mig i oktober. Det ska bli fint att avrunda säsongen med dom men också rätt fint sedan att i november få lägga kameran lite på hyllan ett tag. Yoga-andas och hela den där grejen, ni vet. 

Denna höst är jag ju även mammaledig. Jag var lite orolig för att jag inte skulle gilla det, men jag njuter så in i bängen av det. Liksom, handen-på-hjärtat och alla-kort-på-bordet, menar jag det. Förra året glömde jag som av att fota mitt egna liv, fullt upptagen med att fångas andras. Detta år har jag lovat mig själv att inte glömma det. Dessutom är jag ju en lite av en ordlöööver. Tycker om att leka med ord och formulera meningar. 

Så. Hej bloggen. Låt oss liva upp den med foto och ord, en gång för alla. Det blir vardagslunket, jobbuppdrag - lite gott å blandat.

Vi börjar med lite vardagslunk:

DSCF2563.jpg

När klockan slagit tre stoppar jag ner Noah i vagnen, tar hissen två våningar ner, går runt husknuten och möter detta. Vi kallar ju oss på skoj för familjen vid ängen av en anledning. Här breder sig nämligen ängen ut lång och bakom den växer kilometrar av skog och det finaste jag vet har varit att få uppleva naturen på så nära håll genom de olika årstiderna. Säga hej till korna som finns lite längre bort, plocka stora sommarbuketter, få blåbärsfläckar på tänderna efter att ha snyltat lite blåbär på promenaden, känna det första snöknastret under fötterna och tjoat förtjust över knoppar som äntligen brister om våren.

DSCF2576.jpg

Det är måndag och jag är mör. Sömnbristen snor sig runt kroppen som ett silkestunt men påtagligt filter och i lördags fotograferade jag bröllop i fjorton timmar vilket tar ut sin rätt på denna nyförlösta kropp. Men solen är ljuvlig, Noah jollrar exalterat upp emot träden och jag vaknade med snudd på löjligt mycket tacksamhet i varenda vrå av själen. Glad över att känna att jag är närvarande. 

DSCF2581.jpg

Tillslut kommer vi fram till vår björk. Brer ut filt och jag lägger den där goa lilla bebiskroppen mitt på. Han följer mig med blicken som för att kolla vart jag tar vägen och jag fattar fortfarande inte att han är mitt barn. Att jag får vara hans mamma. 

DSCF2591.jpg

Gu', okej, här kommer det som alla himla nyblivna föräldrar säger men alltså, herregud vad jag älskar denna goa unge. 

DSCF2604.jpg

Jag? Jag dricker efterlängtat kaffe. Bryter chokladbitar och låter solen värma ansiktet. 

DSCF2596.jpg

Och vid mitt lår känner jag Noahs fingrar sluta sig om mina byxor, gång på gång, som att försäkra sig om han tryggt kan somna. Rätt snabbt ser jag ögonlocken ge upp för sömnen till ljudet av prasslande löv, mitt kaffesörplande och min hand som mjukt stryker över hans rygg. 

Efter någon timme vaknar Noah och min röv har somnat av det hårda underlaget så vi packar ihop och ger oss in i skogen där löven ligger som konfetti över berg, mossa och jord medan solens sista strålar letar sig in mellan träden.  

Noah somnar igen och jag testar att se hur det känns att höja pulsen lite, lite grand för gudarna ska veta att det inte krävs mycket för att denna efter-preggo-med-foglossning-efter-förlossning-kropp ska få upp pulsen just nu. Det är skönt. Uppfriskande att känna lite styrka i sin kropp igen och jag tänker att nästa år, nästa höst hoppas jag kunna vara tillräckligt stark igen för att springa här med håret svettigt i tofs bland konfettilöven, eftermiddagssolen och lukten av fuktig höstskog runt mig.

Sen går vi hem. Badar en sprattlande nakenfis. Suckar och blir frustrerad över bebis kvällsgrinighet. Smsar Alex godnatt som jobbar natt. Tröstar bebis och buffar honom så satans länge på blöjrumpan i evigt tålamod att få honom att somna att jag tillslut ligger i sängen och kvider av kramp i den så kallade "runkmuskeln". Tänk. En gång i tiden kunde en få kramp av att runka en kille, nu får en kramp av att buffa blöjrumpa. Livets skeden, va? Så vackert. Haha, nä, förlåt, skoja, too much? Skyller på sömnbristen.