om när det exploderar - en början på något nytt.

Det är i mitten av mars tvåtusensexton. Jag sitter med en kaffekopp under ett antal filtar på balkongen, lyssnar på tidigt vårkvitter och funderar på vad som egentligen hänt. Det har hänt snabbt nämligen. Där någon gång efter den första augusti 2015, efter mitt första bröllop. Där. Där exploderade det. Jag vart golvad av förälskelse när det kom till det där med att fotografera bröllop. Och porten in till mitt kreativa rum smälldes upp med dunder och brak och vrålade ut ett längtansfullt "äntligen!!!". Så med gasen i botten har jag kört. Stundtals euforiskt lycklig, stundtals darrande sliten, stundtals oövervinnelig, stundtals oändligt liten. Så där som det nog kanske är när man vågar sånt man aldrig trott man skulle våga men ändå vågar. Sådär som det nog är när livet händer snabbt och man både älskar det och blir trött av det. Exakt så har det varit i sju månader. Mycket. Underbart. Läskigt. Och fantastiskt. Det har exploderat och jag har växt flera höghus högre av insikter, erfarenheter och självförtroende. 

Jag kan visserligen skryta om att vara fullbokad inför detta års bröllopssäsong (och det gör jag med all rätta ibland också) men det jag är allra mest stolt över är ändå detta faktum: jag har varit mig själv. Och det kan låta banalt och enkelt men jag tänker tvärtom. Fan vad svårt det är.

Men avgörande. 

Det är min djupaste och viktigaste insikt, om och om igen. Framgången blir sällan någon du kan njuta och glädjas åt, om du inte är dig själv i det du gör. Ibland är det en jobbig insikt, för ibland, till och med rätt ofta, är det mycket enklare att göra det andra redan gör. Men jag tänker alltid i slutändan att det viktigaste är att lyssna på sin kreativitet. Magkänslan. Inte former, normer eller vad någon annan gör eller inte. Min röst är viktig. Din med. Höj volymen och lyssna mer på den. Det ska jag försöka våga. 

Så du? Välkommen hit till Sarasblick. Jag hoppas att det ska bli något stort. Att det blir berättelser att berätta, känslor att känna och liv att delas. 

Sara HolmbergComment