när kärleken är snäll

Där är han. Han jag blev kär i som femtonåring. Han var inte alls som jag tänkt mig. Idag är han allt jag kan tänka mig. Min kärlek med brunt hår, snälla ögon och skägg. Som kan tyda varenda andetag jag tar, som kysser som en Gud och som alltid tror allt gott om mig. Han står vid min sida. Går igenom livet tillsammans med mig. Och om det är något råd jag har att ge om kärlek så är det denna - var tillsammans med någon snäll. 

För den snälla kärleken är den allra vackraste. Den stärker och läker. Den tillåter dig att springa, vila, skratta och gråta i samma rum. För den där snällheten som finns, den omringar dig och vill dig alltid väl och då plötsligt kommer du finna den i varje millimeter av din själ. Och jag? Jag kan inte önska mig något annat än just det - att alltid veta att mitt jag vilar i ett ändlöst hav av snällhet, ömhet och kärlek hos någon annan.

Å så är det ju faktiskt som så att mitt bland alla fantastiska bröllop jag ska få äran att fotografera i sommar ska jag faktiskt själv gifta mig med denna varma skäggiga man efter åtta år. Jag har aldrig varit den som drömt om bröllop i åratal och gudarna ska veta att det tog lång tid innan jag vågade välja Alex fullt ut i början, men wow, hörni. Det ska bli oändligt fint att få bli fru. Jag längtar.