En första gång, flera gånger om.

Nu är tiden för alltings första gång. Det är första riktiga bajset i blöjan. Första gången han greppar om ens lillfinger. Första gången vi får klä honom i alldeles för stora kläder. Första bilturen, badet eller natten. Saker i vardagen en gjort i flera år utan att reflektera över det men som en nu står lite tafatt, nybörjar-fnissigt och ibland svettandes inför. 

En dag efter att vi äntligen fick komma hem ifrån sjukhuset var det dags för ännu en första gång. En första barnvagnspromenad. Vi överklädde Noah i klassisk nybörjar-föräldrar-anda och stoppade ner honom i vagnen. 

Sen gick vi ut till det här. Ah. Kvällssolen va? Min bästa slags sol. 

Och jag? Jag fick plocka blommor. Kisa mot solen. Ta några djupa andetag. Sakta gå över gruset med en mör och mjuk kropp efter förlossningen. Fortfarande känslomässigt överkörd och mörbultad efter några intensiva dagar på sjukhuset där vi hamnade på neonatalavdelningen efter förlossningen då vår bebis fick svårt med andningen bland annat. Fy bövelen vad de dagarna satte sig i hjärtats innersta hörn. Än känner jag att det satte ett djupt avtryck. Men för första gången efter förlossningen kände jag axlarna sjunka lite grand. Spänningarna släppa lite. 

För det går ju liksom inte att göra annat när ens vy är denna och tacksamheten över att faktiskt få ha tagit hem en levande och frisk bebis i en barnvagn ständigt ligger över hela ens sfär. Jag suckade ut ett lyckligt "åh" konstant och tryckte försiktigt läpparna mot Alexs och mumlade "vi är bra". För det är vi, mitt bland alla möjliga och omöjliga känslostormar livet består av just nu.

Å så passa jag på att sniffa den antagligen sista doften av syren för i år. 

Och log åt denna nyblivna farsa som konstant stod så här så fort vi stannade till en kort stund. Nykär och harig i ett. 

Men mest var jag som ovan. Tillfreds. Barnalycklig och tacksam nåt så djävulskt över att få uppleva en första gång, flera gånger om.