Måndagsblues med porrljus.

DSCF3001.jpg

Måndag och jag går upp strax efter kl. 05, naken och huttrandes och försöker i blindo fixa bröstmjölksersättning till Noah som vaknat. Utanför smeker en tidig soluppgång himlen puderrosa medan dimman ligger tätt ovanför ängen. I helgen hade vi dop för Noah. I klassisk Sara & Alex-anda hetsbakade vi allting i sista stund och satt uppe till sent på natten dagen innan och försökte oss på något satans DIY-pyssel av pom poms som enligt rykte skulle vara så "enkelt och snabbt". Öh. Men det vart så himla fint alltihop. Framförallt för att vi, på något höger, lyckats skrapa ihop sådana fina, varma, roliga och kloka människor runt omkring oss. Så jag grät, Noah spydde ner den 99 åriga dopklänningen med bravur, de (satans) DIY-pom poms hängde i taken, vi kramade glatt om alla och efteråt låg vi som två lyckliga vrak i soffan. Dagen efter for vi till Sörmland för överrasknings-babyshower. Å allt det där? Ja, det leder alltså hit. Till måndagblues och bakslaget av en social helg; Den Enorma Tröttheten.  

DSCF3009.jpg

Jag låter behån ligga orörd för dagen, brygger kopp efter kopp med kaffe som hinner kallna och pratar en stund med min mamma i telefon. Hejar på Noah som frustrerat gör sina första ansträngningar till att vilja krypa. 

DSCF3018.jpg

Utanför är det perfekt väder. Ruskigt. Som en extra uppmuntran till att "nä, du behöver faktiskt inte göra ett skit idag". 

DSCF3014.jpg

Men framförallt försöker jag söva denna, timme efter timme. Han verkar nämligen ha ärvt just det arvet från sin kära mor. Övertröttheten och grinigheten som kommer som ett kvitto efter att ha varit intensivt social dagarna innan. Han är skittrött men kommer inte till ro, så han gråter, jag buffar, han gråter, jag djupandas tio gånger, han gnäller, jag vjyssar, han gråter, jag vaggar vaggar vaggar och djupandas tio tjugo trettio gånger.  

DSCF3019.jpg

Tillslut däckar han rakt över min bröstkorg. Jag inser för kanske tusende gången insikten om att det inte går att styra allt som förälder. Kanske framförallt inte när man har en bebis. Att hans behov är viktigare än mina. Så jag djupandas tio gånger extra, accepterar att jag inte ens kommer hinna plocka ur diskmaskinen idag förens Alex kommer hem och vi kan turas om och ännu mindre kommer hinna ta den där kopp kaffe för mig själv vid köksbordet med tända ljus. Men när man väl accepterar, känns det alltid bättre. Så som det så ofta är när det gäller det mesta i livet. 

Så jag kollar denna serie SVT-Edit står bakom istället med Noah raklång över bröstkorgen. Se den! Består av 3 delar och ungefär 30 minuter var. Jag blev så jävla illa till mods (och arg!). Alla dessa fantastiska kvinnor som faller som furor av utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar, dessutom i allt yngre åldrar. Som en kvinna sa i serien "vi kommer förlora våra mest engagerade medborgare om det fortsätter såhär"

DSCF3028.jpg

Denna fis vaknar men är fortsatt trött. Så vi gör om hela baletten. Ni vet. Han gråter, jag buffar, han gråter, jag djupandas osv. Mamahood-tjolahopp, tjolaheeeej.

DSCF3034.jpg

Tillslut kommer Alex hem med med mjölk till kaffet och våra nya lampskärmar. Som ger vardagsrummet den rätta nyansen av porrljus. Tydligen. Nåja, tjusiga som få är de i vare fall och ramar in vår vingliga och kommer-aldrig-bli-klar-tavelvägg. Lite som hela vårt hem och vi, för den delen, är. Välkomnade och tillåtande med en stor dos kaos och numera med en nypa perfekt porrljus. Där har ni oss. Nu ska jag slurpa upp ännu en microuppvärmd kaffekopp. Skål!