veckosummering 32

Nu hade jag tänkt börja med ett ack så enkelt men ändå mysigt bloggfenomen. Veckosummeringen. Jag har bloggat i en herrans massa år men känner mig på något sätt ändå lite rookie och blyg på denna nya plattform. Här ska liksom någon lära känna mig på nytt. Och kanske till och med någon gång vilja anlita mig. Hur ska jag då skriva? Vad ska jag då berätta om mig själv, mitt liv och tankar? En balansgång är det nog allt. Att vara personlig men samtidigt ha i åtanke att man driver ett företag. Men i slutändan så tänker jag oftast. Äsch förfan. Tänk inte för mycket alltid. Ba' va. Lita på det en utstrålar. Jag hoppas jag alltid (nåja, ofta i vare fall, jag är ju ingen supermänniska) utstrålar värme, skratt och omtanke. Men också att jag är kreativ, lyssnar in och jobbar som en mindre tok med svettpärlor i pannan och rufsigt hår för det jag önskar uppnå. Så. Let's get started. En första veckosummering följer; 

Det är kyligare i luften nu. Jag gräver motvilligt fram jeansen ur garderoben men längtar samtidigt i smyg efter regntunga dagar hemma med kaffekoppen och tjocktröjan. Drömmer våta drömmar om senapsgula halsdukar, bruna höstkängor och med skogen målad i de färgstarkaste av färgerna. Hösten är min favvo. Just nu längtar jag dit lite extra mycket. För att nya tider, faser och projekt ska få börja då. Och för att få tid att vila upp mig igen efter en minst sagt intensiv sommar. Det är mycket jobb nu. Och ibland undrar jag panikslaget hur jag ska få mig själv att räcka till, till både jobb och allt det där andra i livet. Man är ju liksom bara en. Samtidigt stannar jag upp och säger högt till Alex, vänner och familj att "förstå att jag är här nu med Sarasblick?". Att jag är bokad. Att jag får åka tvärs över Sverige, lära känna nya människor och fotografera. Att jag får lära mig så otroligt mycket och får växa nya centimeter av kunskap, insikt och erfarenheter varje vecka. Att jag får skapa. Får vara fotograf. Herrejävlar va? Vilken grej. Är så himla, himla gla' över det.

Men däremellan allt jobb? Då äter jag alldeles för mycket Doritos, ligger övertrött fnittrandes i vänners fåtöljer, pussar Alex precis där nacken möter axeln, fantiserar om inredning och åker ut till vårt stammishak en söndag när bröllopsbakisen är ett faktum. Där man kan äta avokadomackor, bullar och dricka kaffe i små, små koppar som alltid skvalpar över. Sitta i vingliga trädgårdsmöbler under äppleträden, vifta bort slöa getingar och prata om framtiden. Där landar ett trött huvud och lungorna blir som automatiskt mer mottagliga för djupare andetag.

Så en vecka 32 passerad, alltså. Fint ändå att livet är exakt där det är just nu.