Good enough:andet

Det är som lite för mycket. Som så för många utav oss. Jag blir så akut less på att ens skriva den meningen. Ens berätta det. För hur många gånger ska vi egentligen yttra det? Tar vi det ens på allvar? Eller kör vi bara på ändå? Häh. Det är i vare fall det. För mycket alltså. En hyfsat stor bit av mitt företag som jag hade outsourcat denna säsong med tanke på ankomst av lilleman visade sig bli pannkaka vilket lett till dubbelt med jobb på tredubbelt så kort tid. Så nu är det mycket helt enkelt samtidigt som jag också är rätt mör efter en intensiv bröllopssäsong. Jag blir liksom så nästan efter varje säsong. Liksom lite skör. Utpumpad. Intrycksmatt. Jag ger så jävla mycket. Svettas som en idiot med hårpungen hängandes i nacken på varje bröllop för varenda cell i min kropp är så på. Vill göra mitt yttersta. Och det är liksom inget säljsnack, utan ja, sant helt enkelt

Förra veckan var jag på en stor konferens i två hela dagar för bröllopsfotografer. Jag var nog egentligen lite för matt för det också men det var fint och inspirerande på sina håll. Framförallt stärkande för att jag kände att jag gör exakt det jag tror på i mitt företag och att jag vågar det alltmer, hela tiden. Fint ändå, att faktiskt få känna så. Gör mig stolt. 

002-storyboard.jpg

Men så är livet också här just nu. I gula halsdukar, smutsigt hår och soliga höstdagar. Jag känner mig rätt konstant otillräcklig som mamma (och fru, dotter, syster, vän, the list goes on) just nu men försöker samtidigt vara förlåtande mot mig själv. This too shall pass och jag jobbar som en iller om nätterna för att snart snart snart kunna vinka bröllopssäsongen adjöken för denna gång. Eller nåja, det som brinner allra mest i vare fall. Klar blir man tydligen aldrig, sägs det ju. Övar mig intensivt på att detta blir "good enough". 

001-storyboard.jpg

Men en promenad om dagen försöker jag hålla. I mina outstanding outfits som vanligt...Eh. Mest för att rensa lungorna, hjärnan och få perspektiv. Och för att se Noah prata med löven. Min i särklass största hobby just nu. Gu' han är go. Ler, skrattar och pratar konstant. Han är sin pappa upp i dagen men när han brassar upp i sina leenden, då, då är det ingen tvekan om att han är mitt barn. Det delar vi nämligen. Smajlet.

Och nä, det här blogginlägget blir nog inte intressantare än så här. Det hinner och orkar jag nämligen inte just nu. Men. Det blir good enough. 

Helena & Julles Bröllop

Jag vet knappt vad jag ska börja när det kommer till Helena och Julius. Att I fucking adore dom kanske? Jag tror på fullt allvar aldrig jag fått ett lika fantastiskt mejl som det jag fick av Helena när de frågade om mig som bröllopsfotograf. Det var så satans välskrivet och så roligt att jag skrattade flera gånger. Och samtidigt, i allt det där roliga, fanns också allvaret och en nypa oro över att b.la. våga ställa till med bröllop. Känsloskiftningarna. Dom jag själv tycker om att tillåtas få ha. Att här i samma rum får både fin - och fulkänslor vara. Helena och Julle är av samma sort och jag tycker det är så förlösande. När vi tillåts fira kärleken med pompa ståt men också tillåts vara rädda/oroliga/sorgsna/eller annan valfri känsla. 

Men dom vågade. Mer än någon annan jag nånsin förut fått vittna, så vågade dom fullt ut. Främst för att de bjöd in för att fira sin kärlek de fått kämpa för. Men också för att de dessutom vågade vara sig själva i det. För ingen annan dukar nämligen bordet med Ahlgrens bilar, ingen annan blåser upp hundrasjuttioelva heliumballonger i färgglada färger, ingen annan bär upp en ROSA kostym (!!) eller tyllkjol lika väl som Helena och Julle. Det är svårt att inte stå och ba' beundra dom. Tro mig. 

Helena och Julle gifte sig under kanske Varbergs regnigaste sommardag att jag var blöt ända inpå trosorna när jag väl åkte hem 16 timmar senare. Men allt - ALLT - var så himla fint, vackert och känslosamt ändå. Såklart. För det var alltifrån asflabb till tårar, från tal som hyllade livet till att tända ljus för en pappa som fattas, från svingod mat till svinvackra vyer, från innerliga kramar till peppig dans osv osv i all oändlighet. 

You get it. Det var en sjujävla dag.

Här är bitar utav Helena och Julles berättelse:

Emma & Jakobs bröllop

Jag vet att varje bröllopsfotograf hävdar att deras kunder är dom bästa kunderna men alltså, jag tycker så jävla mycket om mina brudpar. Jag blir liksom alltid lite malligt stolt efter varje bröllopssäsong för att jag känner att om det är något jag lyckas med mer än något annat i mitt företag så är det att locka dom typ av människor som jag tycker om att ha som kunder. Emma och Jakob var inget undantag. För om det är något jag generellt faller för liite lättare för än något annat är det för människor som har fötterna på jorden. Som är sådär jag vet inte vad man ska kalla det. Genuina? Varma, inbjudande och utan massa krusiduller. Jamen ni vet. Det är liksom inga spel eller fäjk-it-to-you-make-it-gräjs. Utan man bara är och får komma som man är. Sådana är Emma och Jakob. Ja, om man frågar mig då. 

Så en solig septemberdag hoppade jag ur taxin någonstans utanför Borås och steg direkt in i en villa full med vänner och familj. Någon lockade håret, en annan värmde massa minipajer till alla andra, tre andra övade i smyg sitt tal, någon letade förgäves efter ett eluttag vid en spegel, någon försökte frustrerat försöka förstå sig på hur man ångar sin klänning skrynkelfri medan två andra satt vid sjön och tog sig sin förmiddagskaffe i lugn och ro en stund. Det där familjära kaoset - jag älskar det på bröllop. Dessutom säger även det så mycket om vem Jakob och Emma är. Att det får vara sådär högt i tak, att man hjälps åt och att man är fler. Men hur återberättar man egentligen någons bröllopsdag? Framförallt till någon, t.ex. till dig som läser detta, som inte var med. Det går nog inte helt och hållet. Men såhär kanske, om man får punkta upp några stunder;

- Jakob och Emmas "first look" var så otroligt fin. När Jakob vände sig om för att se Emma var det inga amerikanska teatraliska "OMG!!" utan hans blick mjukna totalt och han tittade stillsamt in henne medan han fick ur sig ett gråtdarrigt och mjukt "men åh. hej." för att sedan ta av sig glasögonen och säga "förlåt, nu börjar jag gråta ändå"
- Tror 95% av gästerna grät under vigseln. Mig inklusive. 
- Överraskningsdansen ut från vigseln. Upplevs bäst i verkligheten men såhär: jävlar vilket svung & vilken rumptwist this couple got, säger ja ba.
- När dörrarna öppnades efter vigseln och alla, på riktigt, went locko. 
- Solnedgången. Sket ner mig av hur vackert det & dom var. 
- Talen. Om snällhet som viktigaste egenskap eller om att ha en kärlek som är på riktigt. 

Men kanske det viktigaste att berätta från denna dag är detta när jag tänker efter - Jakobs ord på ett brev till Emma.

"Att få komma hem till dig och dela våra bragder, våra misstag och vår dag. Att få dela livet med dig. Du är min bästa vän i livet. För alltid". 

Denna dag gifte sig två bästa vänner. Och jag vet nästan inget finare än den sortens kärlek.

Här är en bit utav Emma och Jakobs berättelse. 

Malin & Andreas Bröllop

Jag minns fortfarande Malins första mejl. Om drömmen att få gifta sig på hennes släktgård uppe i Lima, Sälen. Om hunden Elsa och om att vara smågodisfantaster. Jag tänkte "jävlar, det här bröllopet vill jag få vara med på". Så. Jag fuckade upp. Nygravid som jag var slog jag rekord i att vara disträ och var dessutom kroniskt skittrött med en släng av illamående. Jag missade därför vår första fika när jag insåg fem (!) minuter innan att jag inte alls stod på Götgatan med borstade gaddar och kläder på utan låg i sängen som en urvriden trasa av illamående i bara trosor 30 minuter utanför stan. Paniken. Så vi träffades några dagar senare. Jag tyckte visserligen det klicka men skulle sedan efteråt skicka en offert så jag skrev glatt med stor tjusig text högst i offerten "MATILDA & ANDREAS" varpå Malin försiktigt svarar "jag heter föresten Malin, inte Matilda". Ehh-he. På det var jag ju såklart även tvungen att berätta (läs: snabbt haspla ur mig totalt okontrollerat) att "jag ja, jo, jag väntar ju barn också lagom till sommaren men iiiingen fara, jag bröstpumpar bara, jag tänkte döpa den till bröstpumpen-Berra, ha ha, så, mm, jo, nä nä, nooo worries, I got it". Ah. Ni fattar. Inte det snyggaste första, andra eller ens tredje intrycket jag gjort i mitt liv. Men se på fan - idioterna bokade ändå. Haha, nä, skoja. Jag trodde dock på fullt allvar faktiskt aldrig att jag skulle bli deras bröllopsfotograf av ovan anledningar. Men det vart jag. Är med handen på hjärtat så jävla glad och hedrad över det. 

För låt oss prata lite Malin och Andreas. Vid första anblick så satans jävla snygga? Vilket är ju totalt skitytligt att ens erkänna (f’låt). Men det var det första som ocharmigt nog ändå slog mig när jag mötte upp dom på ett fik för första gången - att helskotta vad good looking. Jag tänkte alright, här har vi typiska Stockholmare. Jamen ni vet, snygga karriärister som is all ’about ytan och prestige (f'lååt igen). Men jäklar hörni. Här snackar vi förutom skitsnygga då (uppenbarligen) så långt ifrån ytliga eller stela peeps det går. Dom visade sig nämligen vara två så otroligt ödmjuka, varma och sjukt roliga människor. Båda två. Dessutom både inkännande och med den där förmågan att ta socialt ansvar, att vilja se alla att jag ärligt talat vart lite strucked. 

Och så slog ju den där drömmen in. Det vart bröllop i Lima. På släktgården. Och allt var liksom bara så jävla fint? Jag tror varenda gäst på bröllopet kan skriva under på det. Kanske för att Malin och Andreas hängt ihop sedan tonåren och för att kärlek är lika fint som svårt emellanåt och därför extra stort att faktiskt fira att man fortsätter våga den kärleken. Kanske för att vädret var strålande. Kanske för att hunden Elsa låg längst fram vid altaret som en nonchig diva. Kanske för att Malin och Andreas fick stå och snyta sig i smyg efter en rörande vigsel. Kanske för att deras vänner alla var så generösa med både att bjuda på sig själva, glädjas sig för deras skull och fenor på att festa. Kanske för att talen var genomtänkta och spexen helt jäkla outstanding. Kanske för att hela dagen i princip skiftade mellan två tillstånd; asflabb eller rörda tårar. Kanske. 

Det här bröllopet, dom här två människor, vill man helt enkelt inte missa. Här är en bit av deras berättelse. 

Måndagsblues med porrljus.

DSCF3001.jpg

Måndag och jag går upp strax efter kl. 05, naken och huttrandes och försöker i blindo fixa bröstmjölksersättning till Noah som vaknat. Utanför smeker en tidig soluppgång himlen puderrosa medan dimman ligger tätt ovanför ängen. I helgen hade vi dop för Noah. I klassisk Sara & Alex-anda hetsbakade vi allting i sista stund och satt uppe till sent på natten dagen innan och försökte oss på något satans DIY-pyssel av pom poms som enligt rykte skulle vara så "enkelt och snabbt". Öh. Men det vart så himla fint alltihop. Framförallt för att vi, på något höger, lyckats skrapa ihop sådana fina, varma, roliga och kloka människor runt omkring oss. Så jag grät, Noah spydde ner den 99 åriga dopklänningen med bravur, de (satans) DIY-pom poms hängde i taken, vi kramade glatt om alla och efteråt låg vi som två lyckliga vrak i soffan. Dagen efter for vi till Sörmland för överrasknings-babyshower. Å allt det där? Ja, det leder alltså hit. Till måndagblues och bakslaget av en social helg; Den Enorma Tröttheten.  

DSCF3009.jpg

Jag låter behån ligga orörd för dagen, brygger kopp efter kopp med kaffe som hinner kallna och pratar en stund med min mamma i telefon. Hejar på Noah som frustrerat gör sina första ansträngningar till att vilja krypa. 

DSCF3018.jpg

Utanför är det perfekt väder. Ruskigt. Som en extra uppmuntran till att "nä, du behöver faktiskt inte göra ett skit idag". 

DSCF3014.jpg

Men framförallt försöker jag söva denna, timme efter timme. Han verkar nämligen ha ärvt just det arvet från sin kära mor. Övertröttheten och grinigheten som kommer som ett kvitto efter att ha varit intensivt social dagarna innan. Han är skittrött men kommer inte till ro, så han gråter, jag buffar, han gråter, jag djupandas tio gånger, han gnäller, jag vjyssar, han gråter, jag vaggar vaggar vaggar och djupandas tio tjugo trettio gånger.  

DSCF3019.jpg

Tillslut däckar han rakt över min bröstkorg. Jag inser för kanske tusende gången insikten om att det inte går att styra allt som förälder. Kanske framförallt inte när man har en bebis. Att hans behov är viktigare än mina. Så jag djupandas tio gånger extra, accepterar att jag inte ens kommer hinna plocka ur diskmaskinen idag förens Alex kommer hem och vi kan turas om och ännu mindre kommer hinna ta den där kopp kaffe för mig själv vid köksbordet med tända ljus. Men när man väl accepterar, känns det alltid bättre. Så som det så ofta är när det gäller det mesta i livet. 

Så jag kollar denna serie SVT-Edit står bakom istället med Noah raklång över bröstkorgen. Se den! Består av 3 delar och ungefär 30 minuter var. Jag blev så jävla illa till mods (och arg!). Alla dessa fantastiska kvinnor som faller som furor av utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar, dessutom i allt yngre åldrar. Som en kvinna sa i serien "vi kommer förlora våra mest engagerade medborgare om det fortsätter såhär"

DSCF3028.jpg

Denna fis vaknar men är fortsatt trött. Så vi gör om hela baletten. Ni vet. Han gråter, jag buffar, han gråter, jag djupandas osv. Mamahood-tjolahopp, tjolaheeeej.

DSCF3034.jpg

Tillslut kommer Alex hem med med mjölk till kaffet och våra nya lampskärmar. Som ger vardagsrummet den rätta nyansen av porrljus. Tydligen. Nåja, tjusiga som få är de i vare fall och ramar in vår vingliga och kommer-aldrig-bli-klar-tavelvägg. Lite som hela vårt hem och vi, för den delen, är. Välkomnade och tillåtande med en stor dos kaos och numera med en nypa perfekt porrljus. Där har ni oss. Nu ska jag slurpa upp ännu en microuppvärmd kaffekopp. Skål!