Julia ifrån Örebro.

the hives spelas upp av spotify
bandet julia introducerade till mig när jag var fjorton.

julia från örebro.
med sina färgglada strumpbyxor, smittsamma skratt och med känslorna mer utanpå än innanför. gu' som jag kom att älska henne. 

jag träffade henne på ett konfirmationsläger. 
vi spenderade flera veckor med att irritera prästen med våra konstanta asflabb och pratade nonstop om sex, kärlek och döden. om det som är viktigt på riktigt när man är fjorton. 
jag minns att vi skippade kallsnacket ifrån första början.
fem minuter in sa hon "min pappa har cancer"
som att testa min gräns. men jag skrämdes inte.  
jag skräms så mycket mer av ytor, än djup. 
jag nickade och ställde lika raka frågor tillbaka.  
efter det var det vi. 

vi gick konstant i armkrok och var dom ända som alltid fick be om mer toalettpapper till vårt rum. hon var omöjlig att samarbeta med när vi skulle paddla, hon satt längst fram som ett blont yrväder och skrek mest "va?" när jag försökte ta kommando. så vi zickzackade oss fram över hela jävla sjön och kom sist fram. 
jag skrattade så mycket och så ofta att jag aldrig ville att det skulle ta slut. 
och lika ofta grät vi. fick hålla om. för att döden låg så satans nära och för att man redan som fjortonåring bär på ett bagage man knappt vet hur man ska lyckas kånka på. 

jag glömmer aldrig hennes stora och fascinerade ögon när jag med tafatta handillustrationer i luften och ord skulle visa henne det jag visste om hur man runkar en kille. eller hur jag la mig bakom henne i sängen och drog in henne i min famn när döden knackade på för tidigt och ryckte bort en pappa. eller hur hon målade mina läppar bossigt röda och ofta utbrast "sara, du är så himla klok". hur jag i julias spegelbild av mig själv fick känna mig som jordens vackraste och ståtligaste solros, utan skuld. 

och så en gång, något år senare, när hon hälsat på i stockholm stod vi på en tågperrong. 
precis när hennes tåg rullade in brast hon snabbt ut i ett, 
"alltså, jag vågar egentligen inte säga det här men nu säger jag det ändå - jag älskar dig" 

tillslut tar the hives-låten slut på spotify.
och vi är inte längre fjorton. inte ens tonåringar. 
vi lever på olika platser, har skilda verkligheter. 
gillar varandras bilder på instagram.
skriver ner ett ord eller två ibland. 
för jag antar att livet blir så rätt ofta.  
vi möts, vi skiljs. och kanske vi möts igen. 

men jag tänker ofta att såna som julia från örebro, borde alla någon gång i sitt liv få ha. 
som målar ens jag i färg, känslor och rött läppstift.
som vågar, fast dom egentligen inte vågar, säga att dom älskar en. 

En första gång, flera gånger om.

Nu är tiden för alltings första gång. Det är första riktiga bajset i blöjan. Första gången han greppar om ens lillfinger. Första gången vi får klä honom i alldeles för stora kläder. Första bilturen, badet eller natten. Saker i vardagen en gjort i flera år utan att reflektera över det men som en nu står lite tafatt, nybörjar-fnissigt och ibland svettandes inför. 

En dag efter att vi äntligen fick komma hem ifrån sjukhuset var det dags för ännu en första gång. En första barnvagnspromenad. Vi överklädde Noah i klassisk nybörjar-föräldrar-anda och stoppade ner honom i vagnen. 

Sen gick vi ut till det här. Ah. Kvällssolen va? Min bästa slags sol. 

Och jag? Jag fick plocka blommor. Kisa mot solen. Ta några djupa andetag. Sakta gå över gruset med en mör och mjuk kropp efter förlossningen. Fortfarande känslomässigt överkörd och mörbultad efter några intensiva dagar på sjukhuset där vi hamnade på neonatalavdelningen efter förlossningen då vår bebis fick svårt med andningen bland annat. Fy bövelen vad de dagarna satte sig i hjärtats innersta hörn. Än känner jag att det satte ett djupt avtryck. Men för första gången efter förlossningen kände jag axlarna sjunka lite grand. Spänningarna släppa lite. 

För det går ju liksom inte att göra annat när ens vy är denna och tacksamheten över att faktiskt få ha tagit hem en levande och frisk bebis i en barnvagn ständigt ligger över hela ens sfär. Jag suckade ut ett lyckligt "åh" konstant och tryckte försiktigt läpparna mot Alexs och mumlade "vi är bra". För det är vi, mitt bland alla möjliga och omöjliga känslostormar livet består av just nu.

Å så passa jag på att sniffa den antagligen sista doften av syren för i år. 

Och log åt denna nyblivna farsa som konstant stod så här så fort vi stannade till en kort stund. Nykär och harig i ett. 

Men mest var jag som ovan. Tillfreds. Barnalycklig och tacksam nåt så djävulskt över att få uppleva en första gång, flera gånger om.

Noah är här.

I prick en vecka har jag varit någons mamma nu. Han är det ljuvligaste vi vet och jag spenderar timmar med att stirra på hans ansikte och på att memorera hans pussmun, vart någonstans hans smilgropar sitter och med att möta hans sökande blåa blick. Livet har genast fyllts med helt nya dimensioner av kärlek, oro, skuldkänslor, otillräcklighet, lycka och innerlig förälskelse. För nu är Noah äntligen, äntligen här. 

Hej igen.

Så är det äntligen juni. Syrenerna blommar, fåglarna sjunger om nätterna och i min kropp slår det två hjärtan. Om kvällarna lägger vi handflatorna mjukt mot min mage och möter hans buffar. Viskar att ”du, nu kan du få komma ut” och googlar på hur fan texten nu gick igen till ”Mors lille Olle” innan vi släcker sänglampan. Det är en konstig tid. För ryktet är att detta för alltid förändrar livet. Så man försöker förbereda sig in i minsta detalj men vet i hemlighet så klart inte ett dyft varken om hur kärleken kommer att kännas, hur amningsbajs egentligen ska se ut eller vem man själv kommer att bli efter att ens bebis äntrar världen. Så allt man kan göra är att stå kvar i denna konstiga tid. I väntans tider. Lägga undan kalkylerna, hoppas att bebisar inte bryr sig om att man inte kan texten till en enda vaggvisa och fnittrande gå på profylaxkurser där man tydligen ska få lära sig andas iiin och uuut. 

Det har varit en omtumlande tid. Men jag tänker att det måste få vara det när något sånt här stort händer en. Det måste få tumla om en, få en att tappa fotfästet lite grand, så att man fattar att ”oj, jävlar, det här är nog något stort”. Så jag tillät det ske. Tillät mig få vara omtumlad med allt vad det inneburit. 

 

Så här inne har det varit tyst. Jag lämnade er någonstans runt jul med nyheten om att jag ska bli någons mamma. För jag valde helt enkelt att backa undan från skyltfönstret lite och istället lägga krutet på att jobba bakom kulisserna på Sarasblick mer. I och med att denna bebis äntrar lagom till bröllopssäsongens start kändes det helt enkelt onödigt att lägga ned tid och hjärta på marknadsföring/sociala kanaler. Min mejlbox har, noll marknadsföring till trots, ändå exploderat av otaliga och fantastiska bröllopsförfrågningar. De flesta har jag behövt tacka nej till på grund av bebis men oj vad jag njutit av att få alla fina mejl ändå. Det har känts som jordens finaste kvitto på det arbete, tid och hjärta jag lagt ned för att nå ut till mina typer av kunder. Och istället har jag varsamt sett till att tipsa vidare om andra noga utvalda fenomenala bröllopsfotografskollegor till mig och fått öva mig i att tänka att min tid när jag kan ge mig helt hän en hel bröllopssäsong den kommer sinom tid, den också. Men vet ni? Ändå har jag fått lyxen att boka in hela sju bröllop (!). Sensommar och höstbröllop som jag längtar mig tokig över. Det ska bli så satans fint och jag är, som alltid, så hedrad och rörd över det oändliga förtroende människor ger mig. Och taggad!!! Jäklar vad jag ska smattra skiten med kameran och fånga ljus, vinklar och ögonblick värda att minnas. Och ge det där lilla extra. Har längtat. 

Men precis just nu? Ja, då fortsätter jag stå här i väntans tider en stund till och för första gången på länge känner jag oändligt med frid i själen. Allt blir bra. Jag fortsätter vagga mig fram like a real preggo, plockar sommarbuketter, lutar mig mot min snälla skäggige man jag snart ska bli förälder ihop med och låter fönstren stå på glänt så fågelkvittret når in i lägenhetens alla hörn. Och så säger jag hej här inne igen. För nu är det äntligen dags att försiktigt börja forma plattformen jag haft visioner om länge att lyckas skapa. Jag hoppas så att denna blogg ska få bli något personligt, inspirerande och levande nämligen. 

Men först: öva på "Mors lilla Olle" och på något höger tydligen lyckas krysta ut en bebis vilken dag som helst (?). 

Incomin': En junibebis

Precis i början av oktober fick jag och Alex, min man ett otroligt oväntat besked. Därför har jag ägnat den största delen av min höst åt att eh, ja, sova (tröttheten har ej varit rimlig), må illa men framförallt försöka processa detta totalt livsomvälvande omkullkastande besked. Nämligen att vi väntar barn. För jag ska vara ärlig. För oss var detta oväntat, oplanerat och därför rätt jobbigt på många sätt. Vi har ju alla våra olika bagage vi bär med oss. Och innan jag ens fortsätter; jag vet så himla väl hur så många längtar och får kämpa sig blodiga för att försöka få barn. Jag ser det både på nära håll och längre ifrån. Så detta är inget uttryck för nonchalans för andras kamp eller otacksamhet om att hipp som happ blivit med barn och tycka det är jobbigt. Snarare tvärtom. Vi är oerhört tacksamma. Men samtidigt måste vi alla få ha vår rätt till att berätta vår egna story. 

Så i början grät vi en hel del också. Hade ångest. Var rädda. Låg mest sked som två små yttepyttemänniskor och undrade ”ska vi verkligen våga det här? hur blir livet nu?”. Vi bestämde för att våga. Fullt ut och totalt skitskraja för att släppa kontrollen. Öppna upp och låta livet forsa rätt in, fast vi inte kan alla svar. Tillåta livet visa andra otippade sidor. För kanske det är livets hela grej i slutändan? Att tillåta livet styra, visa en vägar istället för tvärtom. Och ibland tänker jag "öööh, Sara, måste du vara så satans seriös, kan du inte bara visa finsidan till?". Men grejen är; 

Här är livet.

Det är läskigt och vackert. Komplicerat och okomplicerat.

Någon gång i december landade det tillslut för oss. Liksom mer på riktigt. Och sen dess har det mest handlat om längtan, iver och en ny del i hjärtats rum som försiktigt och varsamt ger plats till detta stora nya. Idag fick vi se parveln på ultraljud för första gången. Efteråt var vi rätt tagna. Nästan stumma. Å lite fnittriga. Slagna av någon slags första håll-käften-djup kärlek, som man är lika rädd som förälskad i samtidigt. För vi ska tydligen få bli föräldrar till en liten parvel vi just nu kallar för Tjorven i början av sommaren. Wow. Vilken jäkla grej, livet.